Carpe diem.

Uscha, jag vaknade inte förräns 4 idag. Lite konstigt eftersom jag somnade tidigare än vad jag brukar.
Har spenderat det som var kvar utav dagen med att laga mat, tvätta, städa och sköta pannan. Och självklart var jag tvungen att titta på serien om tsunamin på 3:an. Det känns fortfarande som om det var igår, och det var inte annat än att tårarna kom smygandes. Jag kommer sitta bänkad vid tv:n imorn kl 21.00 as well. De visar trots allt en del av det som jag aldrig upplevde, och aldrig såg.

På torsdag har jag det där jäkla mötet på AF, som jag verkligen hade velat skippa. Hur ska jag klara av att gå upp innan 8? Kanske borde passa på att göra det mesta utav dagen och ta en tripp till H-stad. Har lite saker att fixa där.


Jag antar att det är normalt att vara nervös.

Tid.

Jag trodde att de här dagarna hemma skulle få mig att komma till någon sorts insikt. Att jag faktiskt skulle kunna bestämma mig för vad som komma skall. Men om sanningen ska fram så har det bara gjort mig än mer fundersam och än mer förvirrad. Fler alternativ har kommit upp, och tiden räcker verkligen inte till.

If anyone could just point me in the right direction, so that I would know what to do, and where to go.


Lediga Dagar.

Även fast man är arbetslös och har väldigt mycket tid över, verkar den passera fort. Den 4:e januari har precis börjat, och jag har ca 2 dagar på mig att bestämma mig om jag ska till Gran Canaria eller inte. To be perfectly honest så vet jag inte hur jag ska göra, och hur som helst så kan jag inte åka förräns i början av februari.
Advokaten ringde mig igår och sa att jag var tvungen att skriva in mig på arbetsförmedlingen om jag vill ha ut min uppsägningslön. Men hallå. Klart jag ska ha ut den, så jag fick bege mig snällt till AF i Gislaved.
Arbetsförmedlingen.
Måste erkänna att jag inte gillar idén med att de ska hitta ett jobb åt en, för när de väl gör det är det väl aldrig något man verkligen vill ha. Därför föredrar jag att söka själv. Sån tur väl är så går jag inte på A-kassa, för då hade jag varit illa tvungen att gå på möten och en massa annan skit.
Nah-ah, not up for that.

Jag tror att jag har en muskelinflammation på väg, vilket inte känns sådär super-duper kul. Kan inte gå normalt i trappan utan att det gör ap ont.

However, dags att sova.  Klockan är ju trots allt halv 6.


It's only when you have lost everything, you realise that you are free to do anything.