Sara

En evig längtan efter kärlek, en livslång sömn som kommer att ta vid.
Ett evigt mörker finnes i mitt hjärta, där oändlig smärta gror med tiden.
Ett dunkel, en saknad.
En tanke om lycka, som snart suddas ut.
En liten gnutta hopp, som utplånas utav minsta ljud.
Ett gammalt minne som dyker upp, och såret i hjärtat börjar blöda på nytt.
Ett aldrig läkande hjärta, en evig plåga.
Ett ljus finnes, när du nu kommit hem.
En liten gnutta hopp tänds, hjärtat börjar läka.
Saknaden efter en vän, som nu återvänt.
Ett minne, blir åter till lycka.
Snälla, lämna mig inte igen.

Den 26 december är det ett år sedan. För ett år sedan visste jag inte vad som väntade, jag hade inte en aning.
Nu vet jag att det aldrig kommer bli detsamma igen. Aldrig. Det sorgliga är att det är mina tankar som utlöser alla dessa känslor, all denna sorg. Om det bara fanns någon/något som kunde hindra dem.
Förödelsen finns kvar, inom mig. Och den gör sig påmind.
För mig har julen alltid varit lycklig. Det är den i år också, för i år får jag spendera den med min familj. Tänk, hur många det är som inte har någon att dela julen med.

Det är värt att tänka på.